Gullbergskajen är en av de äldsta stensatta kajerna i Göteborg. Dess användning som styckegodskaj upphörde dock på 50-talet. Den blev på 1960-talet något av en sista förtöjningsplats innan fartygen gick till upphuggning på Hisingssidan, såldes eller i några fall seglade till Västindien. I pressen började kajen kallas “De döda skeppens kaj”, ett namn som tyvärr har hängt med kajen sedan dess.

 

En mängd fartyg, företrädesvis skutor, låg vid kajen. Många av fartygen varken sköttes eller underhölls.  Sjunkna fartyg, försvunna ägare och rykten om sprit- och narkotikaförsäljning skapade problem för Göteborgs hamn som då hade ansvaret för området.

​

Göteborgs hamnstyrelse beslutade 1970 att höja kajhyran med flera hundra procent. Ett antal fartygsägare insåg då att något måste göras och bildade Fartygsföreningen Gullbergskajen för att gemensamt kunna agera mot Göteborgs hamn. Föreningen tecknade ett avtal där hamnen upplät kajplatserna 220-228 till föreningen för förtöjning av fartyg som inte användes i kommersiell sjöfart. Föreningen åtog sig att på egen bekostnad bärga och borttransportera sjunkna fartyg till av hamnstyrelsen anvisad plats. Det var mycket jobb men även glädje I att leka ”sänka skepp” på riktigt, bl.a. sprängdes skutan Gertrud med 25 kg dynamit.     

​

För att göra området mer attraktivt och tillgängligt för allmänheten städade man upp  1981  på kajområdet. Rälsen för hamnkranarna togs bort, ytan på kajplanen belades med oljegrus och blev ett fritt öppet område mot fartygen. Sittplatser iordningställdes så att besökande skulle kunna ta en fikapaus och följa verksamheten på kajen. Föreningen fick arrenderätt till området och möjlighet att ställa upp containrar för förvaring av prylar och utrustning till fartygen. Gång- och cykelbana anlades intill Gullbergs Strandgata och området mellan kajplanen och gatan planterades och besåddes. 

​

Föreningen började 2011 bygga ny klubbstuga som nu efter stora ideella insatser av föreningens medlemmar är i klar.  

 

Gullbergskajen har sedan slutet av 1960-talet blivit känd som ”Drömmarnas kaj” eller ”Suckarnas kaj”.  Begreppen speglar dels förhoppningar om att rusta upp ett gammalt fartyg och ge sig ut på långfärdssegling, dels brustna illusioner när det visar sig att arbetet blir för omfattande, delägarna blir oense om arbete och finansiering eller livet tar en annan vändning. Alla projekt har dock inte misslyckats. Under 1970- och 80-talen var det inte ovanligt att någon skuta eller ombyggt fiskefartyg gav sig iväg till Medelhavet eller Västindien. Någon gång slutade äventyret illa: en ombyggd räktrålare försvann 1977 på Medelhavet med två man ombord.​

 

Gullbergskajen är idag unik i sitt slag och det sista kajområde som ger en bild av hur Göteborgs hamn såg ut när den var en levande miljö med skutor, ångfartyg, bogserare och lastfartyg.  Föreningen verkar för att bevara marin- och kulturhistoriskt intressanta fartygstyper. Vid kajen finns några av de sista kvarvarande fartygen av sin typ.

 

En förutsättning för att föreningens medlemmar skall kunna arbeta med underhåll och förbättring av sina fartyg är tillgång till förvaringsutrymme för verktyg och arbetsmaterial, ytor och arbetsbänkar för trä- och plåtarbeten samt en omgivning som tolererar ljudet av sågar eller rostknackning. Föreningen har länge levt under hotet om att stadsutvecklingen skall tvinga bort oss från området, särskilt nu när Gullbergsvassområdet har börjat planläggas. Om detta sker försvinner denna för  Göteborg unika miljö för gott.